Hörneå bys hemsida www.becken.se
En resa till ljuset på Sandgrund – Lars Lerins utställning
av Ann-Katrin Lagnefeldt
Ann-Katrin Lagnefeldt skickade ett mail till Redaktionen den 12:e oktober -26. Ann-Katrin bor söder om Stockholm men har sin uppväx i byn Öre strax söder om Hörneå/Hörnefors. Hon presenterar sig själv i artikeln "Jag sökte ett årtal och fann en trevlig hemsida". Fler artiklar ses att läsa i vänstra marginalen.
Detta bidrag handlar om Ann-Katrins resa till Karlstad och Lars Lerins utställningslokal Sandgrund. Ann-Katrin har fotat av några av Lerins konstverk som del av hennes artikel. För att publicera dessa bilder på nätet krävs tillstånd av Lars Lerin. Bilderna utelämnas här, och istället ges några länkar till hans konst.
Gunnar Engström, 2026-10-26
---oooOOOooo---
En resa till ljuset på Sandgrund – Lars Lerins utställning
Nu har vi varit i Karlstad och kan konstatera att det där med Sola i Karlstad faktiskt stämmer! Ett strålande solsken mötte oss när jag, maken och ett par goda vänner steg av tåget i den värmländska residensstaden. Resan hade varit lagom lång, knappt tre timmar, med tåg till Kristinehamn och därefter buss vidare till Karlstad.
Vi funderade dock lite över vart konduktören hade tagit vägen. Ingen biljettkontroll, varken på tåget eller bussen! Det nya bokningssystemet har kanske något med saken att göra. Tågvärden rörde sig fram och tillbaka genom tågvagnarna och verkade ha fullt upp med säkerheten, inte minst när vagnar kopplas av och på, men också med kaffe och information till resenärerna. Lokföraren sitter i alla fall fortfarande vid spakarna och kör tåget.
Hur som helst var resan angenäm, och vi hade hittat ett trevligt hotell alldeles intill stationen. Efter en klassisk hotellfrukost nästa morgon var det så dags för resans stora begivenhet: Sandgrund och Lars Lerins akvareller.
Ljuset flödar
Vi har sett Lars Lerins utställningar vid två tillfällen i Stockholm, 2016 och 2025. Men att nu få uppleva en så stor del av hans konstnärskap samlad på Sandgrund var något alldeles extra.
Sandgrund har också en historia att berätta. Byggnaden var en gång ett danspalats där värmländska storheter som Sven-Ingvars, Thore Skogman och Monica Zetterlund uppträdde, tillsammans med många andra artister med anknytning till landskapet. Dansrestaurangen invigdes 1960 och ersatte den klassiska sommarrestaurangen i stadsparken, som hade brunnit ner efter en mordbrand. Här har människor dansat, lyssnat på musik och roat sig långt innan konsten flyttade in.
Sedan 2011 huserar Lars Lerin i de ombyggda lokalerna. Det är verkligen rätt miljö för hans konst! De stora akvarellerna kommer till sin rätt i ljuset från panoramafönstren, med Klarälven flytande förbi utanför. Ljuset strömmar in och blir nästan en del av målningarna. Särskilt de från Lofoten, vi såg dem i Stockholm förra året men här blir de ännu bättre. För ett ögonblick känns det som om man befinner sig på Lofoten, där havet, himlen och landskapet möts i ett alldeles särskilt ljus. Det är som om man inte bara betraktar målningarna, utan också kliver in i dem.
Utställningen rymmer en mängd verk, även från Lerins tidiga konstnärsperiod. Det är fascinerande, att genom utställningen, följa hur hans måleri har utvecklats. Han började med oljemåleri, men som jag har förstått det fann han sig inte riktigt till rätta med den tekniken. I akvarellerna tycks vattnet, färgerna och det skiftande ljuset samverka på ett sätt som ger bilderna både djup och skörhet. Det är otroligt hur han lyckas fånga ett helt landskap med så mycket stämning och närvaro.
Bild 1. Foto Ann-Katrin Lagnefeldt
Snigelsommar
På Lerins utställning på Liljevalchs 2016 blev jag bl a stående framför hans björkmålningar och målningar av bokhyllor med bokryggar. De finns nu på Sandgrund men den här gången var det i stället samlingen Snigelsommar som fångade mig och fick mig att dröja kvar.
Lerin är så bra på att berätta om det vanliga livet, det som ofta går oss förbi i vår jakt på nya upplevelser. På Sandgrund finns så många målningar av den sorten, ögonblick i som fångats av penseln. Maken fastnade för Lofoten och ljuset i dem. Jag fastnade för Snigelsommar, där skildrar Lerin livet i Sunnemo, den värmländska by där han tillbringade sin barndoms somrar. Han har porträtterat några äldre kvinnor och män från byn, bl a Margareta och Adina och Folke. Fastän man inte ser några tydliga ansiktsdrag kan man hos var och förnimma ett ansiktsdrag, med sin historia. Ansiktena är inte förskönade och berättar om ett långt arbetsliv. Ändå finns där en värdighet och en stillsam skönhet.
Det är en värld som till stor del har försvunnit oavsett var i Sverige som man är född. En landsbygd där det småskaliga jordbruket satte rytmen för livet, där arbetet var tungt och dagarna fyllda av slit och vedermödor. Människor arbetade hårt, åldrades och blev kvar i de miljöer där de levt sina liv. I Lerins målningar finns spåren av allt detta, men också något annat: en djup ömhet för människorna och deras liv.
Det är märkligt hur en konstutställning kan öppna dörrar till minnen som är i det fördolda. Där på Sandgrund, bland Lars Lerins akvareller, kom människorna från min egen barndom tillbaka. Jag tänkte på allt det arbete som format deras liv, på en landsbygd som förändrats och på hur mycket som försvinner utan att vi riktigt märker det förrän efteråt.
Jag blev stående länge framför dessa porträtt. Kanske var det inte bara målningarna jag såg, utan också något av min egen historia: förflyttades i tanken till min barndom; såg min mor ta in korna, hörde hennes lockrop. På målningarna var det Margareta som tog hand om korna.
Jag växte själv upp i en liten by vid Öre älv i Västerbotten. Kanske är det därför jag känner en sådan samhörighet med människorna i Snigelsommar. Jag minns tanterna och gubbarna i min by, deras ansikten och sätt att vara, deras liv och deras arbete. De tillhörde en generation som sällan gjorde något väsen av sig, men som bar upp en hel tillvaro med sina händer och sin arbetskraft.
Framför allt ser jag mina egna föräldrar. De drev sitt jordbruk så länge det över huvud taget gick. Åkrarna skulle brukas, djuren skötas och allt det dagliga arbetet göras, oavsett väder och vind. Det var ett liv som krävde både uthållighet och envishet. När krafterna till slut inte längre lades lantbruket ner. Ingen av oss barn kunde eller ville ta över, vi for söderöver.
Kanske är det just därför Lerins målningar berör mig så starkt. Han målar inte bara människor och landskap. Han bevarar glimtar av liv som annars riskerar att blekna bort. Och han gör det med en sådan varsamhet, de har blivit sedda – på riktigt. hör små berättelser som gör att människorna träder fram ur målningarna och blir mer än bara motiv.
Bild 2. Foto Ann-Katrin Lagnefeldt.
Det var en fantastisk konstutställning. Inte bara målningar utan föremål, naturlära och allt möjligt som han ägnar sig år. Dessutom en utställning av Xet, från Lerins privata samling.
Begivenheter i övrigt
Karlstad har förstås mer än Sandgrund, Värmlands museum var också ett trevligt ställe. Där finns utställningar med verk av Jan Lööf och Lena Cronqvist. När barnen var små läste vi ofta ofta ur Jan Lööfs bok ”En samling sagor” och så SkrotNisse förstås. Underbara bilder som jag fick klar nostalgikänning utav på muséet.
Museet ligger nära Sandgrund, och mellan dem ligger en vacker park med damm och gångvägar. Även ute på stadens gator och torg fanns en hel del att se; statyn Sola t ex. Historien bakom var Eva Lovisa Holz, 1739 -1818, som i tidig ålder började arbeta på gästgiveriet för att vid 57 års ålder bli sin egen värdshusmamsell. Gästgiveriet låg i den del av staden som brann ner på 1860-talet.
Det var ruter i henne, en bestämd kvinna som höll ordning och såg till att driva in skulder. Som jag förstått det gifte sig aldrig Sola och det var nog tur det. Hade hon gift sig hade hon mist kontrollen över värdshus och egendom eftersom detta skulle ha övergått till maken, enligt dåtida arvslagar. Statyn av Sola i Karlstad är dock en modern skapelse och jag tror inte att mamsell skulle ha känt igen sig själv, om hon fått se statyn.
Avslutningsvis gjorde vi ett besök i den gamla delen av stan med sina gamla hus och en mycket trevlig promenadväg längs älven. Där fanns några konstverk utplacerade som var rätt roliga.
På kvällen gjorde vi Karlstad, d v s åt en god middag och tittade på folklivet. Dagen därpå styrde vi kosan hemåt med ett direkttåg som sett bättre dagar. Förstaklass-vagnen fick kopplas loss vid första stoppet och lämnades bakom oss. Vi åkte i en vagn som nog var från 1960-talet, detta enligt vårt resesällskap Anders, en tågkännare av rang. Vad han inte vet om tåg är inte värt att veta.
Vagnen i fråga var sliten, med nedsuttna stolar och luftkonditionering som gett upp helt. Det var så varmt att vi enades med övriga passagerare att åka med neddragna fönster och vilt fladdrande gardiner. Till vår oförställda glädje öppnades kiosken av tågvärden så vi kunde köpa fika och vi kom fram till Stockholm enligt tabell. Att åka tåg ska vi göra igen så fort tillfälle ges, fast helst med bättre komfort.
Ann-Katrin Lagnefeldt, 2026-10-12
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se